Jag är en väldigt enkel man. Jag gillar Vänsterpartiet när Nooshi ler. Eller kanske är det så enkelt att jag gillar vänsterpolitiker när de inte känns scriptade o stela, när de chillar, garvar, slappnar av, lackar till. Märkligt nog får jag då en uns förtroende för deras mellanmjölkspolitik.